Till Minne

Eftertanke

Jag skrev i början av denna resa att jag inte var ensam om att få cancer.
 Min arbetskamrat som fick leukemi samtidigt som jag  fick bröstcancer har
avlidit. Tyvärr kunde han inte botas. Tänker på hans familj och
hans arbetskamrater, särskilt de närmaste kollegorna uppe i norr, som nu saknar honom.

Det är ju inte så det skall vara. Man ska ju hinna gå i pension å njuta av den innan
man ska dö. Tyvärr är inte livet så.

Vi har på jobbet de senaste åren mist flera kollegor i cancer.  Ännu
fler har fått diagnosen men blivit bra eller har en bra prognos.
Jag har mist min bästa vän i cancer.
Skitsjukdom!!

Andra sjukdomar knackar på. Hjärtinfarkter, förträngda kärl och högt blodtryck.
Så är det att bli äldre. Dessa sjukdomar blir vanligare ju äldre vi blir.
Men vi behöver inte dö i dem längre. Överlevnadsprognosen är god.

Det finns inte något som jag kan säga som tröstar dem som mist en älskad anhörig,
omtyckt kollega eller vän. Jag kan bara önska att de känner att det finns andra som bryr sig
och finns där om de behöver.

Det går inte att vara orolig för att drabbas. Ingen går ju och är orolig för att
skadas i en bilolycka utan tar i bilen till jobbet varje dag.

Njut istället av något varje dag och se  med förväntan på vad som ska hända
kommande dagar.

Så idag njuter jag av solen men tänker med värme på dem som saknas, på dem som sörjer
på de som är sjuka och önskar dem tröst.
Jag saknar mina kollegor.
Jag saknar min bästa vän.


Eva

En ny dag var dag, en ny vardag!

Så har jag då arbetat en hel vecka. VIsserligen bara halvtid. Jag börjar 11.30 och går hem 16.00.
Där emellan lite lunch. Det är roligt att vara tillbaka. Träffa arbetskamraterna,
ha lite mer i huvudet än bara "en själv".
Blommorna på mitt rum har dött så jag får köpa nya. Synd för de hade varit med mej
sedan 1994! Det syns lite nya ansikten i korridorerna som jag inte känner igen.
Några har mamma/pappa-ledigt eller skall snart ha. Några har bytt arbetsuppgifter.
Jag har fått nya arbetsuppgifter.
Men annars har inte så mycket förändrat sig. Det är lite så det är. Vi människor ändrar inte saker
så fort. Trivs bäst med saker som de är och vi blir mer rigida ju äldre vi blir. Tur
att man anställer yngre som vågar och orkar vilja förändra.

Många människor får ny syn på livet när de varit med om något livsavgörade.
Man vågar säga vad man tycker, tycker att prylar inte längre är viktiga och tar en dag i taget.
Jag väntar fortfarande på min kris. Fast jag tror inte den kommer . Har aldrig varit
intresserad av prylar att visa upp eller hållit tyst med vad jag tyckt (vet nog att jag
kanske borde varit tyst ibland ).

Har drabbats av förkylning eller rättare sagt HOSTA!! I flera dagar har det varit som en torr
fläck i halsen som gör att jag måste hosta. Hemskt irriterande. Ingen feber men lite snuva.
Ser ut att klara detta bra så krppen är nog nästan återställd.

Vissa saker tar tid. Blir fortfarande hemskt varm flera gånger om såväl dagen som natten.
Gör det svårt att sova ordentligt då det gärna varar upp till en en timma. Tröttheten
börjar dock klinga av. Denna veckan har det bara kommit 2 gånger.
Ser gärna att det slutar helt.

Av såret på låret har det blivit ett litet ärr. Lite större än en femkrona och lika djupt som hudlagret.

Idag ser det ut så här

och när det nästan var läkt

Håret på huvudet har nu växt ut så pass att jag ser mera kortklippt ut än cancerflint!
Ögonbrynen och ögonfransar kommer så sakteliga. Fortfarande lite svårt att måla.

Här kommer nu hela kedjan av utseende igen

Innan det hela började

Klippte det kortare för att slippa tappa långa hårtestar

Klippte av allt då jag efter 2:a cellgiftsbehandlongen började tappa håret i rejäla omgångar

7:e oktober såg det ut så här

Till jul tappade jag även ögonbryn och ögonfransar.

I januari började håret växa och fjun dök upp



Så här ser det ut idag.Har blivit svart, vit å grå!

Med den ljusa peruken

Med den röda peruken

Dagens utseende!!

Detta är min resa hitills. Återkommer när håret växt lite till.

Ha det

Eva



Mot nya mål!

Detta är första dagen på resten av mitt liv

I tisdags var sista strålningen. Lite komiskt blev det väl strålningsapparaten inte fungerade som den skulle. Efter att ha legat på britsen i kanske 10 min kom de in och berättade att de inte börjat ännu då utrustningen liksom fastnat. Strax därpå kom en tekniker, löste uppgiften och en kvart senare var allt klart.

Ett stort tack till Er alla på Strålningsenheten! Jag har blivit väl omhändertagen.

Så nu är jag färdigstrålad. Skönt, alla 20 gångerna är klara. Kanske lite fler gånger än normalt men det berodde på att tumören (innan den opererades bort) var för stor för att bara få en ”normaldos”. Allt för att det inte skall finnas någon elak cancercell kvar. Jag har fått en rejäl inflammation så nedre delen av bröstet är mycket ömt och rött. Enda minnet annars som återstår är de små blå tatueringar som finns för att ställa in strålningsutrustningen. De går inte bort. Längst ned i vänstra hörnet syns en sådan "tatuering".

 Jo, det gör lite ont.

Håret har nu börjat komma. Undrar fortfarande vad det skall bli för färg. Just nu lutar det åt svart/vitt/grått. Inte i färgvisa klumpar utan mera ett hårstrå svart, ett grått och ett vitt osv.

Man kan ana en mycket kort frisyr dock av obestämd färg!!

Snart börjar jag arbeta halvtid. Visst blir jag fruktansvärt trött/orkeslös rätt var det är och jag blir röd och väldigt varm. Det kommer att gå över så småningom.

Jag försöker träna för att komma iform och nästa steg blir att gå ner de kilon jag har gått upp och gärna lite till. Jag var ju inte smal direkt innan.

När jag började denna resan i höstas såg jag slutet och jag har hela tiden räknat ner.

Visst var det så att några dagar efter den första cellgiftsbehandlingen, när värken kom i full kraft (som influensa och växtvärk samtidigt) var jag inte så stor och tyckte att så här vill jag då rakt inte ha det hela tiden. Så blev det inte heller. Den värsta värken släppte efter ett par dagar och en vecka senare var den mera ett minne blott. Alla andra saker som hänt har jag sett som temporära bakslag. Sådana är det meningen att man skall övervinna.

Jag tycker normalt inte om när saker går i samma hjulspår och vill gärna att det händer lite oväntade saker då och då. Dock vill man ha tryggheten ibland att saker går som på räls. Då vet man vad som väntar. Jag tror att min önskan att allt ínte ska gå som på räls är det som gjort att jag inte oroar mej för mycket och att de små sakerna i vardagen är de samma som gör att man ändå har en trygghet. Det viktigaste är dock att veta att familjen finns där när man behöver dem, att vännerna har en ”hand ledig” om det skulle behövas. 

Jag kommer inte att uppdatera bloggen särskilt ofta i fortsättningen och om allt går som det ska så blir det allt mer sällan!

Tack för alla trevliga kommentarer, såväl här på bloggen som muntligen när jag  har träffat er,  från er som följt min blogg. Det värmer!

Ha det!

Eva

PS

Jo, en skidresa har planerats in!!

Den årliga resan blev bara senarelagd.

DS