Den osynliga fienden

Mitt ibland oss, smygande, osynlig angripare. Den hinner ibland infiltrera

oss så långt att det är försent att förgöra han.

Våra närmaste vänners fäder hamnade på sjukhus samma dag. Nu går de den

svåra stigen där man plötsligt förstår hur nära döden kan vara.

Man är aldrig förberedd. Inte vare sej som drabbad eller närstående.

Det är inget man rycker på axlarna åt och alla möter vi svårigheter olika.

En del planerar sin död, andra sin framtid en del ser bara här och nu.

En del håller sin förtvivlan, sin gråt inombords, andra släpper ut den.

Jag önskar jag hade en lösning på ett tröstande ord som kunde

ta bort förtvivlan, ilska och gråt men det har jag inte.

Jag kan bara vara här och lyssna om någon behöver prata,

vara här och krama om någon behöver en kram

bara vara här om någon behöver det.

Man kan leva länge med spridd cancer. Hur länge är väldigt olika.

Min mamma fick diagnosen lungcancer för 4 år sedan. Den är nu spridd

bla annat till hjärnan så hon har strålats.

Jag tror inte hon tänker att hon är ändå gammal nog att dö.

Det finns en levnadsglad kvinna därinne.

Vill hon leva i 10 år till? Så hon blir 95?

Det finns ingen ålder där det är dags att dö!

För mej är varje dag hon kan må bra en bra dag att lägga till hennes ålder.

Mamma har ialla fall tänkt att nu i sommar fira sin 85 års dag med en middag  

tillsammans med sin syster som fyller 90 år.

Jag tror de får en rent underbar middag med god mat och dryck,

pratande många minnen som lockar till skratt.



Ha en bra dag!

Eva

Ibland skiner solen lite

All of us have ways in which we mask and cover our pain.

 Iyanla Vanzant

Min syster besökte mamma och förstod att nu går det inte längre.
Mamma hade så ont att inte ens syrran kunde få henne ner för trapporna
 och in i någon bil. Så i morse åkte mamma ambulans till Skövde.

Röntgen av mammas rygg gjordes för ett tag sedan och nu har vi fått besked.
Den otäcka cancern finns inte i ryggen. Man känner sej lättad för att i nästa
ögonblick börja fundera på –hur i all världen skall hon få hjälp mot denna smärta.
Nu blir hon omhändertagen på sjukhuset och får kanske vila från smärtan lite
och få lite ork tillbaka.

Om jag förstod rätt är problemet i ryggraden och på något sätt skaver kota mot kota.
Den smärtan måste vara kolossal.

Så mitt i all bedrövelsen finns det en lättnad över att det inte var cancern som
orsakade smärtan.

Vi får se det positiva, tumören i hjärnan är strålad, ena ögat är "lasrat" och  nu vet vi vad det var för fel på ryggen. Ett steg i taget.

Mamma vid förra sjukhus besöket!

Ha det

Eva

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Find a place inside where there's joy, and the joy will burn out the pain.

 Joseph Campbell



Min mor har lungcancer. Man upptäckte det ungefär samtidigt som
jag fick bröstcancer.
Det har nu gått snart 4 år och hennes cancer har spridit sej.
Först kom en tumör till i andra lungan. Sedan en dag tappade hon orden
och då fann man metastaser i hjärnan.


Dessa beslöt man att stråla så nu ligger hon på Borås sjukhus
och strålas 5gånger. Sedan får hon åka hem.


Så långt låter allt bra men det är långt ifrån sanningen.
Visst får vi ett trevligt bemötande från personalen men jag tycker att
besparingarna inom vården gått för långt. Det har blivit svårigheter
med koordinationen av olika insatser och med vad som gäller.


Så häromdagen surade jag till lite och skickade ett mail till
Skaraborgs sjukhus i Skövde. Det löd:

Hej

Jag heter Eva Odenmark. Min mor, Brita Odenmark är patient hos er- lungcancer.

Det har varit mycket svårt att få koll på alla aktiviteter.

Ex

1) Mor åkte in akut då hon plötsligt började tappa ord. Man fann då att hon fått

metastas på hjärnan. Man hade röntgat henne och konstaterat detta.

Innan mamma åkte hem kontrollerade min syster med avdelningen om hon

behövde röntgen tiden som fanns någon vecka drygt senare- svaret var nej

och att avdelningen skulle se till att den avbokades.

2) Mor fick en kallelse (ändock) till röntgen och åkte in till sjukhuset .

Där visade det sej att tiden var tillbaka tagen och att man inte behövde

röntga henne då det gjorts när hon var inne akut (se pkt1). Sköterskan

på röntgen var och kontrollerade med läkaren medan vi väntade.

3) Mor fick mycket ont i ryggen och lades in akut. Efter ett par dagar

skulle mamma till Borås för en första träff inför strålningen. Jag ringde

 avdelningen för att kontrollera om allt var OK och hur hon skulle komma

till Borås samtidigt frågade jag lite ytterligare kring mors röntgen fick

beskedet att någon mer röntgen inte behövdes och att smärtan förmodligen

 kom från tumören i lungan..

4) Mamma skulle nu till Borås för strålning av hjärntumören.

Hon åkte in den 29/3 och idag 31/3  hämtade min syster posten

hos mamma. Där låg en kallelse-( att vara inne samma dag) till

röntgen av ryggen då man ville kontrollera om cancern spridit sej

till ryggen (se pkt 3). Någon röntgen av ryggen är alltså inte gjord!

Jag måste tyvärr säga att det inte tycks vara någon ordning på någonting!

Jag ber Er vara lite noggrannare i er hantering av patienter.

Varje dag som går blir en förlorad dag med mer smärta och mer spridning av cancern.

Eva Odenmark

Jag har fått svar från Diariet

"

Hej!

 

Jag vidarebefordrar ditt mail till Lungmedicin och diarieför det hos oss!

 

Med vänliga hälsningar

 

Diariet

 

Skaraborgs Sjukhus

"

Jag hoppas nu att man inte hanterar någon mer på liknande sätt.

Det som skett har skett och det kan vi inte ändra på men jag hoppas

att man tar kritiken på alvar och tittar igenom sina rutiner och ansvar

på sjukhuset.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk- inte ens min syster eller jag

som är friska har lyckats få rätt svar när vi pratat med de olika avdelningarna.

Värst känns nästan den gången vi var med mor för att röntga och mottagnings-

sköterskan sade att det fanns ingen tid bokad trots att vi kom med en kallelse i handen. Sköterskan och vi gick bort  till enheten läkaren var. Sköterskan talade med

honom och kom tillbaka med svaret till oss att ingen röntgen behövdes

för det var redan gjort.

Eller som när jag ringde avdelningen och en sköterska tog fram hennes journal

och svarade att ingen röntgen behövdes. Ungefär en vecka senare kom kallelsen

per post.

Vad mer kan man göra? Jag vet inte hur mycket tid min syster lagt ned på

att ringa, tala med dem på sjukhuset för att försöka få klarhet i mammas
 behandlingar, men det är åtskillig.

Jag är glad att hon och min bror finns där som stöd för mamma.

Det är lite för många mil mellan dem och mej för att jag skall kunna

ställa upp lika mycket som de.

Avslutar med mammas ord

Man får se till det som är bra!

Eva